Färguppgifter, mat och snor

Tiden går. Fredagen kom återigen, Sara kom tillbaka till Jönköping återigen. Snart är det februari. Återigen. Då far Sara till Bali med familjen och vi kommer vara ifrån varandra i 17 dagar. Ett långt uppehåll. Fy fan vad jobbigt.

Den här kursen verkar rätt skön, kanske mest pga att vi inte har någon tenta, men utöver det har vi några roliga och annorlunda uppgifter. Väntar med spänning på betyg och tentarestultat från förra kursen..

Den finlandssvenska damen är i en klass för sig.

Jag är en jävel på potatisgratäng. Både att tillaga och äta.

Just nu får jag bara skitkort. Satans Expekt.

En månad kvar till Prag. Jag och Sara på ett hotell i stan. Mysigt. Ska bli mycket kultur. Mycket öl tillsammans med god och billig mat.

En kul kväll förra onsdagen. Med en hemsk huvudvärk som bonus på torsdagen. Men jag fick åtminstone utnyttja mina personalförmåner. Förmånen blir att eftersom man får drickan så billigt bjuder man alla sina vänner. Ekonomiskt.

Ett väldigt stohejj just nu kring SSU:s ordförande Anna Sjödin och hennes kväll på krogen. Meningerna om vad som hände går minst sagt isär. Nu vet jag lika lite om vad som verkligen inträffade som de flesta andra, men min spontana åsikt är att väktarna, vilket inte är speciellt ovanligt, nitade henn både en och två gånger för mycket med batongen. Det är väl bara att titta i ansiktet på kvinnan, jag har svårt att föreställa mig att hon ensam skulle kunna ha utgjort ett så stort hot mot tre manliga väktare att de inte sett någon annan utväg än att använda tjänstebatong. Den manlige väktaren som syns i tv skulle ha fått skador, men tyvärr inga som syns. Nej, det finns alldeles för många idioter till väktare. Nu menar jag verkligen inte alla, jag har själv jobbat och gör fortfarande till viss del i bar och har då träffat på minst lika många bra, duktiga och ordentliga väktare. Men att ha sett väktare använda övervåld är jag knappast ensam om. Allt från att i det närmaste bryta armen av folk till att hänsynslöst dunka skallen i väggen på lite överförfriskade människor. Mindre vackert. Sen är det förståeligt att man kanske hellre använder våld en sekund för snabbt än för sent som väktare. Det är knappast alltid en trevlig miljö att arbeta i, eller alltid trevliga människor man har att göra med. Så jag förstår att det är svårt. Jag har själv genomgått steg 1 i väktarutbildningen under min värnplikt och fått lite insikt i arbetet. För att inte fortsätta i all oändlighet är det bäst att jag lämnar ämnet här och slutar skriva.....

Dags att ge sig av och printa ut färguppgiften till Finn-Brita. Synes och Höres.
Peace

Bye my friend

Det är ofta tvära kast som det heter. Himmel eller pannkaka. Svart eller vitt. Ibland grånyans. Efter att lallande trallat hem efter genomförd tenta, kom det svarta molnet över en igen, då helgens program kom tillbaka till huvudet. Dystert.

Jag åkte hem till Vena på eftermiddagen. Det blev en svår vistelse på många sätt, hade inte trott något annat. Jag åkte hem för att ta farväl av en familjemedlem, en liten lurvig och svart sådan, men så full av glädje och kärlek att det hade räckt till en bra mycket större figur. Fast inte nu, all fart verkade ha runnit iväg. Det var njurarna, och det gick inte att göra något åt. Denna lille filur, som i vanliga fall hade överfallit en direkt när man klivit innanför tröskeln, och inte gett upp förän man böjt sig till marknivå så han kunnat dela ut en ordentlig blöt puss över hela ansiktet med sin lilla mörka nos. Nu orkade han inte mer än att tralla fram i ovanligt låg fart och vifta på svansen med lite lägre frekvens än vanligt för att hälsa.

Han var så konfunderad. Orolig, som att han visste att det snart var slut. Mamma och pappa hade lagt en madrass på golvet i tv-rummet som de sov på, Zingo klarade inte av att hoppa upp i deras säng för egen maskin där han oftast brukade sova nattetid. Jag låg på madrassen med vovven, kliade honom på magen precis så som han tycker om att bli kliad. Magen som blivit så uppsvullen av vätska. Njurarna klarade inte av att arbeta längre, något medfött. Inget man kan fixa, inget man kan upptäcka i tid. För en månad sen sprang han runt och jagade Camé på julafton. Han ville göra valpar med den lite för stora hunden. Nu orkade han inte gå längre än nödvändigt. Men han hade åtminstone inte ont av det, försäkrade veterinärerna han besökt den senaste veckan.

Helgen gick och det blev söndag. Det var dags att återvända till Jönköping. Jag visste att dagen skulle komma, men jag ville likförbannat inte vara med om det. Packa väskan, sätta sig i Volvon och åka milen i vinterlandskapet till Hultsfred och det avgående tåget. Skulle bara ta farväl av Zingo först. Han låg inne på madrassen, min lurvige vän. Tittade stort på mig med sina mörka ögon, och jävlar vad ont det gjorde. Jag skulle aldrig få sen honom igen, och han verkade förstå det också. Jag kysste hans lilla lurviga huvud några gånger och tog farväl innan jag lämnade huset. Stegen var blytunga.

Imorgon ska pappa och min syster ta med Zingo till veterinären, sen ska han få vila. Vår lilla hund, den sötaste nallebjörnen man kan tänka sig. Busig och envis som få. Jag kommer alrig glömma första gången jag såg dig, när du sprang omkring bland skorna i hallen och pep oroligt, inte mycket större än en kattunge. Hur du brukade komma med plastleksaker av alla de slag i munnen när vi satt i soffan och lade allt för lite uppmärksamhet på dig. Hoppade upp bland oss slöfockar och slängde ner leksaken bakom soffan så att vi skulle vara tvungna att lyfta på oss och ta fram den åt dig. Hur vi brukade jaga dig runt runt på nedervåningen och försöka fånga dig, det tyckte du om. Jag kommer inte glömma hur ovanligt smart du var, skällde på hästar när du såg dem på tv:n. De elaka djuren tyckte du verkligen inte om. Inte kossor heller. Gick man förbi en kohage med djur på bete som råkade råma började du hoppa högt och man var tvungen att ta dig i famnen och bära dig förbi de hemska monstren. Hur du brukade sitta på baken med framtassarna i luften som något helt annat än en hund, ett trick som gav dig hur mycket gottis som helst av förtjusade gäster, ett trick du hade lärt dig helt på egen hand.

En väldigt speciell och vacker liten hund var du. Du skänkte vår familj hur mycket glädje som helst de sex åren som gått. Det borde varit minst sex år till.


Till minne av Zingo Ståhl, en härlig liten byracka till vän.

Get down from the fucking clouds!

Oj, tenta på fredag. En tjock bok som får vara mitt huvudskapliga sällskap nu när Sara har lämnat stan för praktik.. Spännande.

Fan vad veckorna flyger förbi, snart dags för ytterligare en tenta, kursslut, och ny kursstart. Hoppas att den här tentan är bättre utformad (eller att jag lyckas nå ett bättre resultat).

Februari månad blir spännande på många vis. Dels är det juletider för oss sportidioter, dels (på det mindre positiva planet), ska jag klara av i princip hela månaden utan umgänge med min flickvän. Hon föredrar av någon outgrundlig anledning att fara till Bali med familjen före en mysig OS-tittarmånad i soffan med mig.. RockParty har lyckats boka Thåström för en spelning i Hultsfred söndagen den 19:e. Det får rent av bli en långhelg i Vena, om det nu inte råkar vara så att vi ska redovisa något förbannat grupparbete som kräver att jag infinner mig i Jkpg måndag morgon just den veckan.

Fan ta CSN om jag inte får mina pengar innan helgen. Då är jag körd. Min ekonomi visar på tydlig kris. Och jag som skulle rama in min enorma affish den här månaden...

Nej, nu måste jag ta mig till ICA och försöka spendera mina sista ören på något uttänkt, ekonomiskt vis. Kyl, frys och skafferi är så tomt att man får torgskräck av att öppna och leta efter mat. Suck. Tre år var det?

Sayonara
(rättstavat?)

Dannemannen

Up to date

Det var visst ett tag sen sist. Mina inlägg här tenderar att bli väldigt sporadiska, men det kanske är positivt? Man skulle kunna anta att en blogg av den här slaget kanske skulle fylla någon sorts terapeutisk funktion, men jag mår för tillfället oförskämt bra och behöver väl inte skriva av mig så mycket helt enkelt. Livet är bra. Livet är gott. Så jävla skönt att ha den känslan i magen när man vaknar. Finns egentligen bara en orsak till det; hennes namn börjar på S och består av en ytterligare konsonant samt en vokal som återkommer två ggr. Vi träffades en vecka in i skolgången i augusti då hon flyttade in i vår lägenhet. Sen började det hända grejjer, ungefär en månad senare var vi ett par. Fort kan tyckas, men ser man varandra morgon och kväll, osminkade, oduschade, trötta, och inte enbart i ett rosa nykärt turturduv-skimmer så märker man tämligen fort vad man tycker om varandra och om det slår några gnistor eller ej. Och det gjorde det. Så livet är helt enkelt jävligt bra just nu och av allt att dömma kommer det fortsätta så ett bra tag till. Det man skulle kunna se som en nackdel av detta kärleksrus är väl att jag inte har lagt undan speciellt mycket tid till övrigt, som att lära känna fler av mina klasskamrater ordentligt. Men tid finns, så det är ingenting att hänga läpp för. Ungefär 2,5 år till.

Här skulle det kanske passa med någon gullig kärlekspoesi tillägnad flickan i mitt liv, men det blir tamefan lite för smörigt. Man är ju trots allt en bloke. (Haha, märkte när jag korrekturläste denna text att jag hade råkat skriva "Man har ju trots allt en bloke".... Hade kanske missuppfattats)

Haft en jävligt trevlig jul för övrigt. Här följer en kort sammanfattning av mitt jullov:

Spenderade en halvdag på A6 den 21e med Sara, skrev klart min kompletteringsuppgift till Anders, lämnade in den och åkte hem till Vena den 22e.

For till Västervik med min lillebror den 23e och hämtade hans elgura, dator och lät honom gå lös i några affärer för att köpa julklappar. Var uppe till tidig morgon och spelade Half Life 2.

Julafton väcktes vi jävligt tidigt i vanlig ordning. Sen den gamla vanliga visan; massa paket, massa mat, massa släkt. Lite ovanliga inslag dock; min mosters gubbe hade med sig sin hund. Min lilla hund (korsning mellan silkesterrier och dvärgpudel) ville göra valpar med den stora schäffern. Det gick inte så bra. Saknade min moster som inte finns med längre. Oves glögg var bland det starkaste jag druckit...

Juldagen blev det traditionsenlig utgång på Metropol med vännerna. Innan kvällen/natten var slut hade man; bevittnat lite råkurr på metropol, webcamat med Willes ex och spytt lite galla över henne (bildligt talat), ätit eftermat (kebabtallrik) på Tre Kronor, åkt hem till Matte, ätit mackor hos Matte, somnat hos Matte.

Sedan var det lugnt några dagar innan Sara kom ner till Vena och hälsade på. Vi hade det mysigt i några dagar, sen drog vi till Jönköping.

Där firade vi nyår med några vänner hemifrån Hultan, samt Saras kompis Sarah och hennes pojkvän. Mucho trevligt. Wille blev fullast i vanlig ordning och försökte svälja sin mobiltelefon. Lösa planer anlades (hehe) om att bränna ner julkärveln (osäker på stavningen) som stod i rondellen utanför vår lägenhet. Vi somnade dock och någon annan ligist hann före oss under natten.

Nyårsdagen övertalade Sara mig om att följa med till Borås. Innan vi var på plats hos hennes far hann vi med en tur till Gällstad och Lager157. Det var sjysst, jag fyndade ett par jeans, fillingar och en plånka. Wille var hur bakis som helst och ville bara till Borås för att hoppa på första bästa transportmedel till Göteborg. Han led ordentligt.

Dagen efter det återvände jag till Vena och där har jag varit tills denna dag.

Nu väntar återgång till Jkpg, plugg, presentation, tenta, kursstart, och åter plugg. Sen kommer mars och då far jag och min kära till Prag. Stort.


Nu räcker det fanimej för den här gången. Hade fint i snön.
Gör någon glad - Kyss henne/honom. (Be om löv först för att undvika möjlig konflikt)

Tack och hej
// Danne