Det är ofta tvära kast som det heter. Himmel eller pannkaka. Svart eller vitt. Ibland grånyans. Efter att lallande trallat hem efter genomförd tenta, kom det svarta molnet över en igen, då helgens program kom tillbaka till huvudet. Dystert.
Jag åkte hem till Vena på eftermiddagen. Det blev en svår vistelse på många sätt, hade inte trott något annat. Jag åkte hem för att ta farväl av en familjemedlem, en liten lurvig och svart sådan, men så full av glädje och kärlek att det hade räckt till en bra mycket större figur. Fast inte nu, all fart verkade ha runnit iväg. Det var njurarna, och det gick inte att göra något åt. Denna lille filur, som i vanliga fall hade överfallit en direkt när man klivit innanför tröskeln, och inte gett upp förän man böjt sig till marknivå så han kunnat dela ut en ordentlig blöt puss över hela ansiktet med sin lilla mörka nos. Nu orkade han inte mer än att tralla fram i ovanligt låg fart och vifta på svansen med lite lägre frekvens än vanligt för att hälsa.
Han var så konfunderad. Orolig, som att han visste att det snart var slut. Mamma och pappa hade lagt en madrass på golvet i tv-rummet som de sov på, Zingo klarade inte av att hoppa upp i deras säng för egen maskin där han oftast brukade sova nattetid. Jag låg på madrassen med vovven, kliade honom på magen precis så som han tycker om att bli kliad. Magen som blivit så uppsvullen av vätska. Njurarna klarade inte av att arbeta längre, något medfött. Inget man kan fixa, inget man kan upptäcka i tid. För en månad sen sprang han runt och jagade Camé på julafton. Han ville göra valpar med den lite för stora hunden. Nu orkade han inte gå längre än nödvändigt. Men han hade åtminstone inte ont av det, försäkrade veterinärerna han besökt den senaste veckan.
Helgen gick och det blev söndag. Det var dags att återvända till Jönköping. Jag visste att dagen skulle komma, men jag ville likförbannat inte vara med om det. Packa väskan, sätta sig i Volvon och åka milen i vinterlandskapet till Hultsfred och det avgående tåget. Skulle bara ta farväl av Zingo först. Han låg inne på madrassen, min lurvige vän. Tittade stort på mig med sina mörka ögon, och jävlar vad ont det gjorde. Jag skulle aldrig få sen honom igen, och han verkade förstå det också. Jag kysste hans lilla lurviga huvud några gånger och tog farväl innan jag lämnade huset. Stegen var blytunga.
Imorgon ska pappa och min syster ta med Zingo till veterinären, sen ska han få vila. Vår lilla hund, den sötaste nallebjörnen man kan tänka sig. Busig och envis som få. Jag kommer alrig glömma första gången jag såg dig, när du sprang omkring bland skorna i hallen och pep oroligt, inte mycket större än en kattunge. Hur du brukade komma med plastleksaker av alla de slag i munnen när vi satt i soffan och lade allt för lite uppmärksamhet på dig. Hoppade upp bland oss slöfockar och slängde ner leksaken bakom soffan så att vi skulle vara tvungna att lyfta på oss och ta fram den åt dig. Hur vi brukade jaga dig runt runt på nedervåningen och försöka fånga dig, det tyckte du om. Jag kommer inte glömma hur ovanligt smart du var, skällde på hästar när du såg dem på tv:n. De elaka djuren tyckte du verkligen inte om. Inte kossor heller. Gick man förbi en kohage med djur på bete som råkade råma började du hoppa högt och man var tvungen att ta dig i famnen och bära dig förbi de hemska monstren. Hur du brukade sitta på baken med framtassarna i luften som något helt annat än en hund, ett trick som gav dig hur mycket gottis som helst av förtjusade gäster, ett trick du hade lärt dig helt på egen hand.
En väldigt speciell och vacker liten hund var du. Du skänkte vår familj hur mycket glädje som helst de sex åren som gått. Det borde varit minst sex år till.
Till minne av Zingo Ståhl, en härlig liten byracka till vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar