Då har man tagit farväl av ännu en fiktiv familj som fängslat rätt ordentligt. TV-soffan kommer aldrig bli densamma igen. Två av de absolut största, fängslande, bästa tv-serierna i mediets historia har gått i graven på bara några månader. Förutsatt att man snällt väntat på SVT:s sändningar och inte laddat hem avsnitten vill säga.
Familjen Fischer har kolat. Familjen Soprano har, ja vadå egentligen? Jag har medvetet valt att vänta med att se de avslutande episoderna, hållt mig undan spoilerfyllda bloggar och intervjuer med skådespelare och seriens pappa David Chase. Men så mycket har jag förstått att avsnittet inte uppskattades av alla. Och att fatta varför är väl inte allt för svårt. Folk behöver closure. Ett riktigt slut. En grande finale. Många hade antagligen väntat sig en blodig uppgörelse á la Hollywoodaction med Tony i spetsen. Inte minst efter förra avsnittets avrundning där Tony och grabbarna campar i ett avlägset hus och bossen skedar med stora geväret. Folk ville se blod.
Så vad gör då David Chase? Vänder upp och ner och ut och in på tittarnas förväntingar, förhoppningar och rädslor och slänger in ett ickeslut utan dess like. Allt man trodde sig veta skulle hända byts ut mot några svarta bildrutor i seriens sista scen. Finito. Genialt. Jag tror jag vet vad som hände Tony. Men vad spelar det för roll, han kommer aldrig tillbaka.
Bye Mr Soprano
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar